missjohnson

Visserligen så har kollektivtrafikens förseningar pågått under en längre tid nu vilket jag tror att ingen har missat, men idag var det e x t r e m t ! Det hela började med att jag skulle ta tåget mot Södertälje centrum från Östertälje och satte mig på ett två-tre minuters försenat tåg. För säkerhets skull hade jag dessutom gått lite längre bort på perrongen så att jag skulle komma in perfekt på Gnesta-tåget så att jag bara kunde glida upp till syd med mina 500 väskor lite senare. Men, när jag satt där på tåget medan minutrarna tickade tycktes lokföraren inte vilja lämna östertälje. Efter tio minuters otåligt väntande hörde jag högtalarna säga: "Tåg mot Stockholm-Märsta, tag plats, dörrarna stängs", och PANG så var jag på väg mot rönninge. Det tog mig några minuter för min hjärna att koppla att jag inte skulle hinna med min anslutning med Gnesta-tåget som planerat och där igenom missa min enda chans att komma i tid till jobbet. *suck*. Det var bara att plocka fram telefonen och förklara för jobbet vad SL hade ställt till med för trevligheter och beklaga att jag inte skulle hinna. Det var den delen av januari-lönen... Det gjorde ju inte saken bättre att det var omkring en si sådär... 50 MINUS GRADER UTE!!! Tåget tillbaka till skolan kom, en aningens försenat, efter en kvart och snart var jag tillbaka i klassrummet. Det var lite jobbigt att berätta om mitt lilla äventyr och jag trodde då att jag i stället skulle få ta 16:38-tåget, men... FEL FEL F E L ! Efter att jag, med lite hjälp av min godhjärtade fader, tagit mig till syd, upptäckte jag att tågen var megaförsenade och att jag skulle få stå där och vänta tillsammans med många andra glada (eller inte...) SJ-resenärer. Först var mitt tåg försenat 20 minuter. Helt okej. Det går ju an. Sen blev det ytterligare 30 minuter försenat. *suck*. Jaja, jag fick helt enkelt stå ut med det. Sen kom det slutgiltliga beskedet. DAM DAM DAM... Tåget inställt. NOOOO! Men, det gick ett tåg till! JAAA! Men, nej, just de! Det var ju också inställt...

Vem orkar vänta på en ersättningsbuss som kommer vara överfull? Inte jag i alla fall. Så, nu sitter jag här. Fortfarande kvar i Södertälje och berättar om min helt offatbart, skruvade, skrattretande, irriterande eftermiddag. Har ni orkat hänga med ända hit i texten förtjänar ni en applåd. *klapp, klapp*

 

Fy fasen vad jobbigt det är att springa upp för en megalång rulltrappa, en korridor, en till rulltrappa som dessutom är trasig och till sist till tåget! Jag trodde jag skulle dö, men i tid kom jag. Väskan som vägde ett antal kilo som jag bärde på gjorde inte saken lättare heller. Jag blir så irriterad på tågen som är försenade från Stockholm. Kan de inte bara fixa alla signalfel som ständigt kommer i SL-trafiken? Jag, och många andra, är trött på det nu. Det har pågått för länge. Kom igen SL! Vi vill slippa springa tills vi spyr för att hinna med anslutningarna i trafiken.

Den här filmen, eller dokumentären kanske man ska säga, vill jag verkligen se. Havet är något som fascinerar mig och jag tycker att det är kanon att dem har gjort en dokumentär som ska visas på bio. Att den är i 3D gör ju inte saken sämre heller. Jag tror att den kommer att vara hur cool som helst och jag längtar tills jag får tid för att gå och se den.

Varför är det alltid det värsta som stannar hos oss längst? Det krävs inte mycket för att få oss att börja tvivla på oss själva. Har du tänkt på att om du skulle få fem komplimanger en dag och en liten pik skulle den där lilla piken vara den du tänkte på innan du somnade? Komplimanger kan lyfta oss, men föroämpningar drar ner oss till botten. Är vi verkligen så desperata efter perfektion att vi inte kan låta komplimanger täcka över de små fel vi har. Alla är olika, så självklart kommer det alltid att finnas människor som tycker att du gör fel eftersom att du inte gör som dem skulle göra. Egentligen är alla vara perfekta. Alla som är sig själva och lever efter sina egna ideal och regler är i sina egna ögon perfekta. Så som man själv vill vara är det man själv anser vara perfekt. Alla är helt enkelt perfekta precis som dem är.
   Nu måste man ju bortse från det ytliga eftersom att många människor är missnöjda med sitt utseende vilket i vissa fall kan vara svårt att ändra på. Fast, varför ska man vara missnöjd med sitt utseende? Är det inte specielt att vara den enda i hela universum som ser ut exakt som du? Tänk att det inte finns någon som någonsin har, gör eller kommer att ha det utseende du har. Någonsin.
   Varför jag sitter och skriver det här beror på att jag själv har känt detta många gånger. Att jag inte duger och att jag är så långt i från perfekt man kan komma. Ofta tänker jag på de händelser som gör mig ledsen. När jag blir sårad vet jag inte om jag någonsin blir helt återställd efter det. Jag tror att sorgen är den starkaste känslan vi kan uppleva. Den kan få oss att vilja ge upp. Att få hjärtat att värka. Att få dig svårt att andas. Sorgen är det värsta, men också bland det vackraste. Jag tror att sorgen får oss att känna oss levande. Sorgen får oss att känna. Det gör oss starka, för när vi tagit oss ur den värsta delen av sorgen, så kommer vi tillbaka starkare än någonsin.

Herregud, vad jag har blivit skoltrött den senaste tiden! Och, till råga på allt så har jag precis anmält mig till högskoleprovet. Jag ska alltså sitta och skriva prov en hel dag på en lördag! Nej, nu vill jag ta studenten. Då kommer jag att vara lycklig.

Herregud, vad bra den här serien är! One Tree Hill är utan tvekan den bästa serien jag någonsin sett och jag förstår inte varför det har dröjt så länge innan jag tittade klart på säsong 6, men nu har jag gjort det. Avsnitt 23 var helt underbart vackert. Lucas och Peytons bröllop var perfekt!

   Snart kanske jag börjar kolla på säsong 7, men det är nog dumt med tanke på att det kommer att bli väldigt svårt att sluta titta. Fast, det kanske hjälper mot förkylningen som jag har dragit på mig. Man kan ju alltid hoppas.

   Innan det är det bara dags för lite ritande. Nu håller jag på att rita en modell från ett modereportage i ELLE. Det går inte riktigt som jag vill, men jag ska fortsätta kämpa med den. När, och om, den blir klar publicerar jag den.

Fångarna på fortet var ett teveprogram som man alltid satt bänkad framför när man var liten och nu är det här igen. Jag kommer inte riktigt ihåg, men jag har för mig att det var ett av mina favoritprogram och jag förstår varför. För tio år sedan var jag 7 år och tyckte då att det var väldigt spännande att se när de tävlande kröp runt bland ormar, spindlar och tigrar. Igår var programmet också spännande, men inte alls till samma grad som då. Man brukar säga att det var bättre förr, och jag brukar då tycka att man bara säger det för att man är tjurig över att saker har förändrats, men denna gång håller jag med. Programmet hade i och för sig nästan inte förändrats ett dugg och de enda skillnaderna var att gubben i tornet var ny och alla tävlande var folk som tidigare blivit kända för något, men det var väl just det som bidrog till att det inte längre var lika spännande.
   När man var liten upplevde man allting annorlunda än vad man gör idag. Då kunde man bli rädd för spöket Laban som man idag bara skrattar åt. Det var precis så det kändes igår när jag satt framför tv:n. Man kan säga att programmet som en gång var veckans höjdpunkt nu bara hade blivit något som finns på fyran klockan åtta varje måndag som är påslaget medan man umgås med familjen. Det beror egentligen inte på hur programmet var, för godkänt fick det, utan på att det inte levde upp till mina förväntningar. Man förändras, och saker upplevs inte som sagt på samma sätt nu som det gjorde för tio år sedan.