missjohnson

Varför är det alltid det värsta som stannar hos oss längst? Det krävs inte mycket för att få oss att börja tvivla på oss själva. Har du tänkt på att om du skulle få fem komplimanger en dag och en liten pik skulle den där lilla piken vara den du tänkte på innan du somnade? Komplimanger kan lyfta oss, men föroämpningar drar ner oss till botten. Är vi verkligen så desperata efter perfektion att vi inte kan låta komplimanger täcka över de små fel vi har. Alla är olika, så självklart kommer det alltid att finnas människor som tycker att du gör fel eftersom att du inte gör som dem skulle göra. Egentligen är alla vara perfekta. Alla som är sig själva och lever efter sina egna ideal och regler är i sina egna ögon perfekta. Så som man själv vill vara är det man själv anser vara perfekt. Alla är helt enkelt perfekta precis som dem är.
   Nu måste man ju bortse från det ytliga eftersom att många människor är missnöjda med sitt utseende vilket i vissa fall kan vara svårt att ändra på. Fast, varför ska man vara missnöjd med sitt utseende? Är det inte specielt att vara den enda i hela universum som ser ut exakt som du? Tänk att det inte finns någon som någonsin har, gör eller kommer att ha det utseende du har. Någonsin.
   Varför jag sitter och skriver det här beror på att jag själv har känt detta många gånger. Att jag inte duger och att jag är så långt i från perfekt man kan komma. Ofta tänker jag på de händelser som gör mig ledsen. När jag blir sårad vet jag inte om jag någonsin blir helt återställd efter det. Jag tror att sorgen är den starkaste känslan vi kan uppleva. Den kan få oss att vilja ge upp. Att få hjärtat att värka. Att få dig svårt att andas. Sorgen är det värsta, men också bland det vackraste. Jag tror att sorgen får oss att känna oss levande. Sorgen får oss att känna. Det gör oss starka, för när vi tagit oss ur den värsta delen av sorgen, så kommer vi tillbaka starkare än någonsin.