missjohnson

Herregud, vad bra den här serien är! One Tree Hill är utan tvekan den bästa serien jag någonsin sett och jag förstår inte varför det har dröjt så länge innan jag tittade klart på säsong 6, men nu har jag gjort det. Avsnitt 23 var helt underbart vackert. Lucas och Peytons bröllop var perfekt!

   Snart kanske jag börjar kolla på säsong 7, men det är nog dumt med tanke på att det kommer att bli väldigt svårt att sluta titta. Fast, det kanske hjälper mot förkylningen som jag har dragit på mig. Man kan ju alltid hoppas.

   Innan det är det bara dags för lite ritande. Nu håller jag på att rita en modell från ett modereportage i ELLE. Det går inte riktigt som jag vill, men jag ska fortsätta kämpa med den. När, och om, den blir klar publicerar jag den.

Fångarna på fortet var ett teveprogram som man alltid satt bänkad framför när man var liten och nu är det här igen. Jag kommer inte riktigt ihåg, men jag har för mig att det var ett av mina favoritprogram och jag förstår varför. För tio år sedan var jag 7 år och tyckte då att det var väldigt spännande att se när de tävlande kröp runt bland ormar, spindlar och tigrar. Igår var programmet också spännande, men inte alls till samma grad som då. Man brukar säga att det var bättre förr, och jag brukar då tycka att man bara säger det för att man är tjurig över att saker har förändrats, men denna gång håller jag med. Programmet hade i och för sig nästan inte förändrats ett dugg och de enda skillnaderna var att gubben i tornet var ny och alla tävlande var folk som tidigare blivit kända för något, men det var väl just det som bidrog till att det inte längre var lika spännande.
   När man var liten upplevde man allting annorlunda än vad man gör idag. Då kunde man bli rädd för spöket Laban som man idag bara skrattar åt. Det var precis så det kändes igår när jag satt framför tv:n. Man kan säga att programmet som en gång var veckans höjdpunkt nu bara hade blivit något som finns på fyran klockan åtta varje måndag som är påslaget medan man umgås med familjen. Det beror egentligen inte på hur programmet var, för godkänt fick det, utan på att det inte levde upp till mina förväntningar. Man förändras, och saker upplevs inte som sagt på samma sätt nu som det gjorde för tio år sedan.

Idag har jag varit på arbetsintervju på Mcdonalds här i min nya hemstad, Nyköping. Bra gick den, och numera är jag anställd där. Det känns fruktansvärt skönt att äntligen få ett riktigt jobb! Plus att det kommer att göra det lättare att lära känna nya människor här. Jag känner inte att jag riktigt har kommit in i den här staden än.
   På onsdag drar det igång, vilket också skolan gör. Så nu kan man verkligen säga att sommaren är över och att allvaret drar igång igen.

Sommaren är slut. Usch, usch, usch !!! Men, det betyder ju också att slutet på gymnasietiden närmar sig. Nu ska det sista året avklaras och jag kan inte längta mer efter den dagen då jag får balla ur på ett flak i stan än jag gör nu. När slutet närmar sig börjar pressen komma och jag känner att jag måste bestämma mig snart för hur min framtid ska se ut. Paniken växer sig sakta större och större i magen och jag önskade att jag hade en klar bild över vad jag vill göra och åstadkomma i mitt liv. Fast, var finns skönheten i det? Är det inte mer spännande att inte veta och ta livet som det kommer? Det återstår att se...